Artikel från ViS som Svensk Veterinärtidning vägrade ta in.

Under rubriken ”Mycket till många” replikerar förbundsordföranden Karin Östensson på Ulla Björnehammars debattinlägg i SVT ”Allt för alla”. Debatten är initierad av att Veterinärförbundet trots sin roll som fackförbund påstår sig kunna vara egenföretagarens hjälp i nöden. Östenssons replik överskuggas helt av den förestående omorganisationen av förbundet. Syftet med Östenssons svar är egentligen inte vad förbundet kan göra för egenföretagarna utan vad egenföretagarna kan göra för förbundet. Det handlar om hur man skaffar intäkter för att kunna driva förbundet vidare utan att behöva vidta några förändringar. Privata veterinärers gunst har i sammanhanget kommit att få ökad betydelse, i synnerhet som förbundet inte förmår engagera en av sina främsta målgrupper, djursjukhusanställda veterinärer, med vilande förening och således inte representerad i fullmäktige. Det är ingen lätt uppgift Östensson tar sig an när hon samtidigt försöker framstå som trovärdig beskyddare av både löntagares och egenföretagares intressen. Östenssons argument för att locka till sig egenföretagare leder till ett imponerande trixande. Inte oväntat känner sig Östensson besvärad av att bli synad i detta konststycke. Hon kräver därför att var och en sköter sitt. Överträdelser är det samma som att raljera, låter hon förstå. Att som förbundsordförande vägra att analysera ”varför andra föreningar och organisationer gör som dom gör” är enligt ViS uppfattning inte förenligt med rollen som ansvarskännande ordförande i ett förbund som tappar medlemmar. Öppen debatt för veterinärkårens bästa borde vara det som gäller. Östensson skriver att hon har svårt att förstå varför ViS inte deltagit i den grupp på departementet i vilken hon medverkat för att lösa konkurrensfrågan. Bakgrunden är som följer. Medlemmar i ViS initierade genom kontakt med politiker Riksdagens Revisorers granskning av den veterinära verksamheten. När den preliminära rapporten från revisorerna blev känd och det framkom att det statliga huvudmannaskapet för distriktveterinär-organisationen, DVO, ogillades, skyndade sig Jordbruksverket och departementet till motdrag. En departementsgrupp bildades för att förekomma kritiken, vilket genomskådades av ViS och därför avböjde vi medverkan. ViS fick efter skriftlig framställan till Miljö- och Jordbruksutskottet tillfälle att även muntligen inför utskottet framföra sin syn. Riksdagen beslutade därefter enhälligt att en oberoende utredning skulle tillsättas. Från förbundshåll uttrycktes förvåning över riksdagsbeslutet. Naturligtvis hade man hoppats på att kunna konservera det statliga åtagandet med departementets hjälp och därmed tillförsäkra sina fackförbundsmedlemmar inom DVO statliga bidrag även i fortsättningen. Antagligen av taktiska skäl nämner Östensson inte ett ord om att departementsgruppen nu är på väg att ombildas efter att den kritiserats för att inte leva upp till riksdagens krav på oberoende. Östensson får gärna ge sken av att vara ensam valkyria i nämnda grupp, men hon skall inte försöka få någon att tro att hon där drar en lans för de privata veterinärerna. Östensson skriver att ”rollen som egen företagare har i sig ingenting att göra med arbetsgivarrollen eller arbetsgivarintresset”. ”Medlemmarnas egenföretagarintressen kan veterinärförbundet tillvarata utan formella inskränkningar.” Detta är inte sant. Som SACO-förbund måste veterinärförbundet vid konflikt mellan egenföretagare och löntagare alltid ställa upp på löntagarens sida. Detta tillkännages klart och tydligt i Svensk Veterinärtidning, SVT, i samband med att man presenterar förslaget till omorganisation av förbundet. Konkurrensneutrala affärsförutsättningar är i högsta grad ett egenföretagarintresse men den stötestenen försöker Östensson dribbla bort genom att påstå att en icke-statlig huvudman för DVO skulle innebära ett större hot mot de privata än vad som är fallet idag. Hur kan en organisation utan statliga bidrag bli till ett större hot? Till skillnad från Östensson anser ViS att det inte skall fördelas några statliga bidrag mellan DVO och andra praktiserande veterinärer. Undantaget skulle vara bidraget till avlägset boende, men det handlar inte om stora pengar. Staten kan i stället använda DVO:s 90 miljoner till något mer angeläget som t.ex. veterinärutbildningen på SLU. Förbundet har hjälpt en egenföretagande veterinär i en besvärlig situation. En teknisk personal ansluten till Kommunalarbetarförbundet sägs upp utan att spelreglerna vid sådan åtgärd beaktas. Företagaren är uppenbarligen inte ansluten till Svenskt Näringsliv och således inte knuten till de kollektivavtal som åtföljer sådant medlemskap. Kollektivavtalet styr spelreglerna mellan arbetsgivare och löntagare. Förbundet träder in och hjälper till att lindra påföljden för den arbetsgivande veterinären. Veterinärförbundet försöker därefter att inför stundande fullmäktige göra ett scoop av sin insats. Antagligen är det både första och sista gången som medlemsavgiften till förbundet berättigat till sådan insats. I förslaget till omorganisation av förbundet föreslås att ett servicebolag inrättas där egenföretagarna skall betala för tjänster av ovan nämnt slag. Östensson beskrivning av förbundets tjänstvillighet i detta avseende gäller plötsligen inte längre. Även om hon stått vid sitt ord är det en björntjänst att locka egenförtagare till att inte sluta kollektivavtal. Vid medlemskap i Svenskt Näringsliv står hjälp att få oberoende av om den anställde är veterinär eller teknisk personal. Tillgång till regelverket underlättar för egenföretagaren att infria sina skyldigheter mot anställd personal och förebygger att situationer som den beskriven i SVT uppkommer. Kollektivavtalet reglerar naturligtvis också arbetstagarens skyldigheter gentemot arbetsgivaren. Östensson skriver att ”Huvuddelen av förbundets arbete ägnas åt frågor som är gemensamma för hela veterinärkåren men i vissa frågor har vi olika intressen”. Förbundets fackliga ambitioner är mycket större än vad ett sådant uttalande vill förleda oss att tro. Möjligen tjänar det Östenssons syften med omorganisationen när hon falskt antyder att ViS skulle vilja se ett arbetsgivarförbund. Hade hon däremot efterhört ViS uppfattning om hur ett framtida förbund skulle utformas, hade förslaget byggt på att ändra förtecknet för förbundet från facklig gemenskap till yrkesgemenskap. Den fackliga tillhörigheten skall enligt vår åsikt inte ges möjlighet att bli till smolk i bägaren vid umgänget kolleger emellan. Tvistefrågor av facklig karaktär skall därför hanteras helt utanför yrkesförbundet. Löntagargruppen skall då som nu hämta sitt stöd från SACO. Privatpraktikerna skall inte tillhöra en löntagarorganisation utan kan i stället stöttas av tillhörighet i Företagarna och i egenskap av arbetsgivare bistås av Svenskt Näringsliv. Förbundet blir då ett renodlat yrkesförbund öppet för alla.

ViS styrelse

Per Arvidsson, Madeleine Björk, Ulla Björnehammar, Mikael Fälth, Lilian Lange